The northern lass goes Canadian.

HEJ! Det var inte igår... Så väl som jag känner mig själv utlovar jag inga stordåd när det gäller bloggandet i år heller. Men jag tänkte börja i alla fall, nu när jag inte har några lektioner än, och all tid i världen. Typ. Eftersom det har gått så många månader kan jag börja med att berätta lite om min sommar. Det var min avsikt att skriva ett litet avsked innan jag flyttade i juni, men på grund av British Airways strejkande fick jag lite bråttom där på slutet av terminen. Men det mesta löste sig ändå, och Team Stirling fick en hel extra helg i Zambia på köpet.

Tiden i Zambia är svår att beskriva. Jag trivdes otroligt bra redan från första dagen; det känns så varmt och vänligt trots att det är en hård atmosfär på något sätt, så fattigt och slitet. Sedan var det mycket som var deprimerande och svårt att hantera, och det känns alltid så otroligt stereotypiskt att säga, men det är väl för att det är sant. Jag trivdes jättebra med mitt jobb, så bra att jag tänkte att det kanske är något sånt jag vill syssla med i framtiden. Att vara pressperson på en organisation är så flexibelt och trevligt, man får liksom göra allt och vadsomhelst. Jag fotade, skrev och redigerade, både saker de bad mig göra och saker jag bara tyckte verkade roligt att göra. Och så fick man leka lekar med en massa barn på köpet. Jag har faktiskt blivit mycket mer "barn-vänlig" av att vara där, har jag märkt. Tyvärr är det inte så många barn som kan zambiska lekar på andra ställen i världen...

Efter Zambia gjorde jag ett snabbstopp i Skottland och ett snabbstopp i Sverige. Jag blev sjuk på planet hem ("Oh dear, I hope you don't have malaria!") och gjorde inte mer en nödvändigt den veckan. Sedan flög jag till Turkiet för att hälsa på bebişim. (Min turkiska pojk som jag hittat i Skottland, för att göra förvirringen total..) Det var alldeles fantastiskt, trots att vi egentligen inte gjorde så mycket. Vi sightsade i Izmir, åkte till Efes, träffade hans vänner och familj, och så avslutade vi hela resan med några dagar i Istanbul.

Sedan åkte jag hem och dog lite av för många flygresor. Augusti gick mest ut på att återhämta sig och träffa vänner och familj. Det var välbehövligt. Sedan, den första september, bar det av till Soumi. Började även den resan starkt med att upptäcka att det är 21-årsgräns på veckodagar - tack och lov var det ingen som kollade. Sedan spenderade jag kvällen med att gömma mig för efterhängsna killar. Den briljanta lösningen var att bosätta sig på de översta däcken där det bara bodde pensionärer. Jag träffade till exempel ett äldre par från Nya Zeeland som var väldigt trevliga. Sedan gick jag och lade mig, och det mest random som hände under natten var att vakna upp av att någon pratar i sömnen på ryska.

Framme i Muminland mötte jag Michelle som kom och hämtade mig i terminalen, och sedan spenderade vi dagen med att åka runt i Helsingfors, lite för att göra ärenden (eftersom det var hennes sista dag i Finland)och mest för att sightsa och träffa vänner. Bra dag, och sedan packade vi till mitt i natten. För att sedan gå upp klockan fyra. Tjo. Den långa resan gick bra trots vissa komplikationer, till exempel att jag försökte mig på själv-incheckning med en biljett på finska, borde ha förstått att det inte skulle gå när jag inte ens lyckades beställa en kopp kaffe på språket! Men det löste sig ändå, efter mycket köande. Bytet i Frankfurt gick bra, Philadelphia var lite mindre smidigt. Jag tror faktiskt att det tog längre tid i USA där vi stannade i högst två timmar än i Kanada där vi stannar i åtta månader. Om det inte hade varit för att sista planet var försenat hade vi missat det. Men men, det gick bra. Och vi lyckades (helt och hållet Michelles förtjänst kanske jag skulle tillägga...) ta oss från flygplatsen hem till Kirsty (som också är på utbyte från Stirling) där vi skulle bo.

Toronto var fantastiskt. Den staden är så härligt multi-kulturell. Vi såg China Town, Little Italy, Little Portugal och en massa andra kulturer samtidigt, det är en stad som har allt, inklusive skyskrapor och vatten. Med oss var Kirstys granne Diane är från Ottawa och hade mycket att lära oss utlänningar. Till exempel att man inte har varit i Kanada förrän man smakat Tim Hortons doughnuts. Vi hade en jättebra dag tillsammans, jag måste åka dit snart igen.

Och igår tog jag bussen (som jag naturligtvis nästan missade) upp till Ottawa. Efter att ha åkt från södra till norra Ontario kan jag bara konstatera vad jag redan misstänkte: det ser otroligt mycket ut som Sverige. Naturen alltså, inget annat. Sedan lyckades jag faktiskt ta mig ända till universitetet med jätteväska och allt.

Att komma hit var otroligt konstigt, det var precis som att förflytta sig tillbaka i tiden till första dagen på Stirling. Man känner ingen, hittar inget, vet mycket lite om hur allt fungerar i landet. Först undrade jag mest (mycket för att jag hade sovit knappt tre timmar natten innan, stupid jet-lag!) varför jag någonsin tyckte att det skulle vara kul att återuppleva den känslan, att vara helt och hållet lost. Men det känns som att jag anpassar mig snabbare den här gången. Idag har varit en bra dag. Vi var en grupp utbytesstudenter som åkte in till stan för att jaga telefoner. Det gick sådär, men det var trevligt ändå.

Gruppen jag hänger mest med består till stor del av britter, det känns ju lite småkomiskt. Min granne kommer från England. De andra två vi delar kök med är från Kanada, men de är involverade i alla konstiga events den här veckan, så vi kommer inte se mycket av dem förrän nästa vecka. Lägenheten är fin, det är fortfarande rätt tråkigt för att vi inte har kunnat dekorera något än. Men jag tror seriöst att köket som jag delar med tre andra är större än det jag delade med typ sjutton andra i Geddes. Och vi har två badrum med dusch i båda! Jag visste att det var en bra idé att bo trångt första året, sen dess känns allt annat som lyx.

Imorgon ska vi på utflykt till Wallmart. Det ska bli trevligt att sova med mer än en flygplansfilt i sängen. Typ en kudde och lite lakan. Det blir också mer introduktions-grejs för utbytesstudenter, både imorgon och på onsdag. Och sedan på torsdag börjar lektionerna, det ser vi fram emot. Jag känner mig väldigt nöjd med mitt val om man går på fördomar. Varenda människa som frågat var jag pluggar har sagt att Carleton är känt för att ha en bra (och svår..) journalistutbildning. Så jag kan ju låtsas att jag visste det, eller bara känna att jag hade lite tur.

Sisådär, för att vara första inlägg var det väl ganska utförligt? :)