Ja, jag lever. Jag är bara en dålig bloggare. Ni kan få välja om ni vill tro att jag inte har något att berätta eller om jag helt enkelt har bättre saker för mig...
På engelskan läser jag just nu Jane Eyre. Eller försöker i alla fall. Hittills är den ganska bra, bara otroligt lång. Jag tvivlar på att jag kommer bli klar till på måndag, även om det är tanken. Jag tycker kursen i alla fall, det är spännande att läsa och samtidigt få en bakgrund till det man läser. Men det är svårt att få ihop skrivande med det där som kallas litteratur, det känns som två helt olika saker. Jag har visserligen fått lära mig att man ska bortse från författaren när man tolkar en text, och det kan jag till viss del hålla med om. Men det tycker jag inte att de gör. Det är snarare så att författaren får en helt annan roll, en som inte riktigt går ihop med själva skrivandet.
Igår såg jag en spännande dokumentär (The Secret Policeman) på min mediaföreläsning. Den handlar om en skotsk journalist som gjorde ett under cover-reportage om brittiska poliskåren. Han utbildade sig helt enkelt till polis och filmade allt, från föreläsningar till ölkvällar med kurskamraterna. Han fokuserade på rasism, och resultatet var riktigt skrämmande. Många var helt övertygade om att polisen måste vara rasistisk, annars skulle det inte fungera. Och vissa erkände villigt att de skulle kunna slå ner någon enbart på grund av deras hudfärg. Obehaglig men häftig film alltså. Och vad som är ännu häftigare är att journalisten i fråga (Mark Daly) är gästföreläsare nästa vecka.
Nu börjar det här bli en redogörelse för vad jag gör på mina kurser, så jag kan väl lika gärna fortsätta med religionen. Där läser jag om kolonialism och slaveri, har läst en mycket deprimerande bok om allt spanjorerna gjorde med folket i sydamerika. Dagens ordvits kom från min tutor angående missionerande som ledde till dödande: "The idea was good, but the execution (hehe) not so good." Terrible pun.
Förutom kurserna händer det saker hela tiden. Igår var jag på Pub Quiz, det var skoj. Vi var ett riktigt nördlag som ledde efter kategorierna allmänbildning och geografi men förlorade stort på sport och musik. (Populärmusik kanske jag skulle tillägga, alldeles för nytt för mig.) Men några bonuspoäng tycker jag vi borde ha för att helt slumpmässigt gissat rätt på ett fotbollslag. Frågan var vilket skotskt lag som var först med att komma till Champions League, med ledtråden att det inte var Celtic eller Rangers. Vi sa ungefär "är det nån som kan något annat fotbollslag?" och drog till med Dundee United. Vilket var rätt.
Nu ska jag gå och leka med tvättstugan. Avslutar med ett litet filmtips: Milk http://www.imdb.com/title/tt1013753/synopsis Dude, see it now!
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
2 kommentarer:
Du ger dig halvvägs ut i en diskussion, eller två olika diskussioner, som det vore väldigt givande att utveckla någon annan gång. Du skriver om förhållandet mellan skönlitteratur och sakprosa, om jag förstått dig rätt. Och sedan skriver du om relationen mellan författaren och verket. Du antyder att ditt eget förhållande till det som du kallar "skrivandet" ger dig en utgångspunkt eller ett förhållningssätt till dessa frågor, och just därför skulle det vara roligt att utveckla en sådan här debatt lite senare någon gång, när vi hinner.
Själv är jag ju uppfostrad i en tradition där verket framhålls som en självständig entitet höjd över världens gny, och inte minst höjd över författaren. Alla har inte detta synsätt på relationen mellan författaren och verket.
Jag anmärkte, när Rosalind gav mig en bok, att jag visste för lite om författarens verk för att kunna bedöma den litteraturstudie som Rosalind och David skrivit. Rosalind svarade att hennes litteraturstudenter numera aldrig vill veta något om verket i själva verket, utan en författares verk är endast en farkost för att komma åt författarens egen biografi. Att lära känna personen bakom verket och genom verket få kontakt med dennes erfarenheter, det är själva drivkraften för vissa studenter, enligt Rosalind.
Boken heter "The theatre of desolate reality" och jag letar fortfarande efter den i mina kartonger i förrådet, men har inte hittat den än.
För det första handlade det över huvud taget inte om förhållandet mellan sakprosa och skönlitteratur. Inte så mycket om författarens förhållande till verket heller, utan snarare om läsarens (akademikerns) förhållande till hela fenomenet. Och för det andra tycker jag inte att jag ger mig halvvägs ut i något. Det var inte tänkt som en diskussion, jag uttryckte helt enkelt en åsikt, eller möjligen en reflektion. Men jag kan mycket väl utveckla det hela vid tillfälle.
Skicka en kommentar